I mars 2024 bestämde, min far Arne och jag, att lägga våra vardagsliv åt sidan och påbörja vårt livs största äventyr. Jag sade upp mig från mitt jobb på det finska teknikföretaget Varjo och min 80-åriga far Arne lämnade sin roll som ordförande i sin bostadsrättsförening. Efter sex år av drömmar och diskussioner var det äntligen dags: Vi köpte vår drömbåt Caradue – en svensktillverkad Arcona 460 som låg förtöjd i Turkiet. Denna artikel beskriver vår resa från Turkiet ut till Atlanten.
Denna artikel publicerades ursprungligen i Nyländska Jaktklubben (NJK):s årsbok. Marcus och Arne är medlemmar i NJK och tilldelades ett pris av klubben för sin långa seglats 2024.
Förberedelser
Våren ägnade vi oss åt en nästan manisk planering. Vår rutt på 4 400 sjömil passerade 14 länder, vi köpte in samtliga sjökort och flertalet pilotböcker. Vi skaffade även nödig utrustning som t.ex. satellitlänken Starlink, för att kunna följa väderprognoser på öppet hav, samt en Garmin Iridium-Go för att kunna texta vår doktor vid eventuellt behov. Kontrasten mellan hederliga papperskort och ultramodern satellitteknik gjorde att vi kände oss som både gamla sjöbjörnar och rymdfarare på samma gång.
Oron för haveri fanns med oss efter att vi hade läst på om späckhuggarna utanför Gibraltar. Det blev inte bättre då Caradues syskonbåt sjönk i Stilla havet två veckor innan vår avfart. Vi satte oss dock in i händelsen och pratade direkt med syskonbåtens ägare som överlevt och han försäkrade oss om att vår båt faktiskt inte hade samma konstruktion. Efter rekommendation av vår Blekholmsvän Kai Vuori köpte vi även en ultraljuds pinger för att skrämma bort nyfikna späckhuggare. Modellen var "Whale-PAL" och funkade bra, vi såg aldrig några späckhuggare.
Packningen växte till nästan 100 kilo med specialverktyg, reservdelar och medicinska förnödenheter. Vi köpte även frystorkad måltidsersättning av märket Huel för nattliga överfarter, vi gick båda till optikern för att kontrollera synen.
Ankomsten till Turkiet: "Var hittar man äppelmos?"
I april åkte vi till Marmaris med en enkelbiljett. Väl framme i den lilla lantliga marinan möttes vi av Hassan, en lokal snickare, som även hyrde ut några platser för gästande båtar. Han visade oss ned till Caradue och hans fru bjöd på en fantastisk frukost med ägg från egen gård. Det var spännande att bunkra mat i en exotisk turkisk butik och farsan – som alltid äter gröt med äppelmos till frukost fick till sin förtret ändra sin vana och börja äta gröt med torkad frukt och nötter.
Vi reserverade en vecka för att bunkra, serva livflotten, och försöka reparera det som vi visste att inte fungerade på båten. Bogpropellern, som skulle underlätta manövrarna i hamn, var riktigt illa åtgången. Det visade sig att den behövde mer kärlek än vi kunde ana. Trots att vi hade tagit med reservdelar fick vi den inte att fungera.
Snart anslöt sig mina vänner Ted och Ferhat till besättningen. Ted är en vän från Stockholm och Ferhat en kollega från Finland med rötter i Turkiet, vilket var en fördel här nere.
Första etappen: från Marmaris till Datça
Att lämna Marmaris för gott kändes högtidligt. Med Caradues stora ratt i händerna och en pirrande känsla i magen kastade vi loss. Vi hann inte långt innan ett oanmält oväder drog in. Det började med fallvindar från bergen i den fjordliknande dalgången som leder ut från Marmaris. Vinden fick Caradue att kränga så kraftigt att rodret tappade greppet och när vi rullade in genuan med Furlexen, small det plötsligt till och plötsligt fladdrade genuan okontrollerat i vinden. Jag säkrade mig med livlina och klättrade fram på däck samtidigt som pappa, som stod till rors, varnade för fler mörka moln.
Han hade gjort rätt i att byta om till fullt regnställ eftersom det kort därpå smattrade hagel och vinden nådde femton sekundmeter. Två timmar senare lade sig vinden och vi kunde angöra den pittoreska hamnen i Datças där vi andades ut med en "hoppiland-whiskey".
Inträde i Grekland: Symi och fyrverkerier
Nästa dag var det dags att ta hoppet från Orienten in till Europa. Efter att ha utklarerat från Datça fick vi en underbar läns och efter fyra timmar var vi framme på den grekiska ön Symi.
Redan när vi gled in i den färgstarka lilla hamnen, förstod vi att något ovanligt var på gång: firandet av ortodox påsk jämsides med det lokala firandet av öns befrielse under andra världskriget. Det skapade ett pulserande kaos av musik och förväntan. Hamnvakten hälsade oss glatt och varnade oss för kvällens explosionsartade fyrverkerier.
När farsan och jag kom till polisstationen för att göra det officiella pappersarbetet slogs vi av verkligheten; på polishusets balkong satt ett hundratal båtflyktingar som polisen plockat upp ur vattnet mellan Turkiet och Grekland. En vänlig polis, George, tog emot oss med ett fast handslag och trots det dystra läget i bakgrunden talade han ivrigt om sina affärsidéer om att sälja grekisk olivolja i Sverige. Kontrasten mellan flyktingarnas osäkerhet och vår frihet till sjöss kändes brutal.
På kvällen fylldes gatorna med fester, på byns torg satte man fyr på ett stort bål, folket i staden satte även eld på en docka som satt i rullstol. Senare förklarades det för mig att den brinnande dockan symboliserade Judas svek mot Jesus. De därpå kommande två timmarna dundrade det på med fyrverkerier över hela himmeln, men också några massiva dynamitkubbar exploderade uppe i bergen, de skapade tryckvågor så starka att alla byns bilalarm gick igång. Det var färgsprakande men också lite otäckt. "Välkommen till Grekland!" skrattade farsan och gav mig en kram.
Dagen efter kämpade jag i motvind med grekisk byråkrati och formulär, som påminner om en algebralektion, men fick till slut ett "cruicing permit" som möjliggjorde fortsatt färd västerut genom den grekiska övärlden.
De grekiska öarna
Vi njöt av fin segling och några svåra tilläggningar i sidovind, (bogpropellern hade underlättat) när vi tog oss via Nisiros och Astypalea till Santorini, som var ett dröm-mål för mig. Det visade sig dock vara en ö som var svår att angöra med en båt på 2,5 m djup, ankring kändes osäkert med ett extremt djup runt hela ön och en för oss ny båt. Som tur var det lågsäsong och vi kunde låna en privat boj utanför en restaurang.
Den kvällen bjöd på en fantastisk frihetskänsla när vi låg ensamma på svaj och kunde äta middag med utsikt över det öppna havet och den vulkaniska ön. Då vi inte hade någon jolle blev det tyvärr inget besök på själva ön, men dagen efter seglade vi in i Santorinis dramatiska kaldera där vi fick se den spektakulära staden nedifrån. Sedan seglade vi vidare norrut mot Ios för att hinna i hamn innan den stundande Meltemin väntades dra in.
På den vackra lilla ön Ios låg vi stilla medan Meltemin blåste upp emot 18m/s. Vi lärde känna den tjeckiska seglaren Uli, som visade sig ha en båt i farsans hemmahamn Limhamn. Uli hade seglat till Ios från Malaysien. Medan vi tillsammans väntade på att Meltemin skulle lägga sig läste Uli upp den grekiska dikten "Ithaka", som kom att påminna oss om vad resans egentliga mål var: Att ta vara på de lärdomar och upplevelser vi fått under vår seglats.
Efter Ios tog vi oss till en liten hamn på Sifnos, där vi träffade ett par ensamseglare med spansk flagg. När farsan frågade om de var spanjorer såg de nästan förnärmade ut och brast sen ut i ett skratt: "No, no, no, we are not Spanish", förklarade mannen med fransk brytning. "I'm from Basque" och den andra sa med spansk brytning "And I'm from Catalonia". Det var två patrioter som var eniga i sin syn på Spanien.
Att reparera bogpropellern och Furlexen ute i övärlden visade sig vara svårt och vi beslutade oss därför att ta oss in till Aten för att utföra reparationer. Det var ont om plats i marinorna men vi hittade en plats i Delta Marina som bjöd på ett vilda västern-liknande äventyr: trasig infrastruktur, gamla vrak och en elförsörjning som krävde sju grenkopplingar.
Vi lyckades få båten lyft på Alimos Marina där vi installerade en ny bogpropeller som dock fortsatte krångla på grund av olika orsaker. Som om inte det räckte, jagade vi också en ny lintrumma till Furlexen, som levererades av den pensionerade segelmakaren herr Kafetzidakis på sin moped. Vi hade dock missförstått modellbeteckningen och reservdelarna passade tyvärr inte. Dock fick vi ett fantastiskt varmt möte och Kafetzidakis delade med sig ett enkelt knep som gjorde att jag kunde laga Furlexen och fortsätta vår seglats.
Den största behållningen av Aten var nog att vi fick en efterlängtad paus. Vi åkte till Akropolis, promenerade bland antika ruiner och avnjöt en kall Mythos och en magisk solnedgång.
Vårt nästa mål var den berömda Korinthkanalen. Denna historiska passage med 80 meter höga, lodräta sandstensväggar får det att kännas som om man färdas genom en tunnel av sten där tiden står still. Det är som att åka genom en monumental ravin och motorljudet ekar mot klipporna.
Efter passagen angjorde vi Galaxidi på lördag afton. Kajen var omgiven av tavernor som bjöd på skratt och musik. Där råkade vi förtöja precis intill Lou och Rod Heikells båt "Skylax". Det var fantastiskt att lära känna författarna till de seglingsguider jag använt på varenda resa i Medelhavet. Vi blev vänner och kom även att besöka dem igen i deras hemmahamn i Cowes en månad senare.
Vi diskuterade överfarten mot Italien, vi hittade tillsammans ett väderfönster som skulle ge oss halvvind över Joniska havet. Vi var dock tvungna att lägga på ett extra kol för att undvika kulingvindarna som skulle komma in tre dagar senare.
Överfarten från Grekland till Italien
Med hjälp av Starlink och applikationen Windfinder kunde vi simulera vädret längs hela rutten, timme för timme, och även få uppdateringar längs vägen. Detta gjorde att vi kunde planera segelsättningen mycket väl, det gav även en känsla av trygghet.
Så fort vi gett oss ut mot horisonten fick vi sällskap av ett gäng delfiner. Det var nu endast farsan och jag ombord på båten. Jag tog det första nattpasset från 12–04. Passet bjöd på en magisk seglingsupplevelse, Caradue dansade fram över havet likt molnen dansade förbi fullmånen. Det enda som hördes var ett sus av skummet från kölvattnet.
Ensam vid rodret kände jag vinden öka och vid 10 sekundmeter dök pappa upp ur sin koj som om han hade ett sjätte sinne:
"Vi sa väl att vi skulle reva vid tio?" sa han lugnt.
Vi tog in ett rev i storseglet, och sedan försvann han ner i kojen igen. Där satt jag själv någonstans mellan rädsla och eufori, mellan det primitiva och det fria, och kände mig fullständigt levande.
Efter 260 sjömil och två nätter nådde vi fram till Reggio Calabria på förmiddagen. Tjattret på VHF:en var nu plötsligt på italienska och vi blev guidade in genom den livliga trafiken i Messinasundet till den industriella hamnen. Här mönstrar min vän Daiva på. Att få äta italiensk mat på restaurang med vita dukar var en härlig kontrast till den frystorkade maten vi under två dygn avnjutit i seglarställ.
Vi fick också en autentisk italiensk upplevelse när taxichauffören Saverio sålde oss pecorino och rödvin från sin verkstad vid stranden, med utsikt över Etna.
Marinorna i Italien låg på 80 € natten, vilket var dyrt jämfört med 40 € i Grekland, och tydligen kan det gå upp till 150 € i augusti. Lipariska öarna är dock underbara platser att besöka, med vackra vyer och en härlig italiensk mat & kultur. Vårt besök på Ustica blev också särskilt minnesvärt då det inföll under en livlig folkfest, där man firade fiskarnas skyddshelgon. Här mönstrar Daiva av och min vän Roberto mönstrar på.
Cagliari var ett kärt återbesök på den familjedrivna marinan "Marina del Sole", som dock hade förfallit något sedan jag var där senast 2008. Vi stannar en dag och bunkrar så mycket italiensk mat vi kan, innan vi kastar loss för den 250 sjömil långa överfarten mot den mysiga hamnstaden Mahon på Menorcas östra sida.
Seglatsen in till Mahon i solnedgången var fantastiskt minnesvärd, den långa djupa viken badade i ett gyllene ljus och den oändligt långa hamnpromenaden andades härlig balearisk njutning, restaurangerna var fulla av liv och doften av den spanska paellan retade våra väderbitna näsor.
Vi gick nära Mallorcas västra kust och lade till en natt i vackra Port de Sóller, för att sedan ligga still i lilla Portinax på Ibizas kala och lugna norra kust. Efter att ha seglat varje dag i två veckor var det skönt att ligga still, bada och sitta med en drink på en bar vid stranden.
Mot Gibraltar
På Ibiza slog vädret om, vi fick kämpa i motvind under de nästkommande sju dagarna för att ta oss till Gibraltar. Hamnarna på Spaniens östkust gav bra skydd, med sina stora vågbrytare av betong, men saknade den charm och utsikt man finner i övärlden.
Malaga var mycket ogästvänligt, men vi hade "turen" att få en plats i super-yacht hamnen för 140 €. Vi lade mycket tid på att försöka förstå de speciella ström- och väderförhållanden som gynnar en västlig utfärd mot Atlanten. Queens Quay Marina gav bra råd kring strömmarna; färden ut på Atlanten, mellan Herkules pelare, gav oss både medvind och medström.
Väl ute på Atlanten släppte vi i pingern och höll oss till strategin, som många andra beskrivit som säkrast, nämligen att ständigt gå innanför 20-meters djupkurvan, vilket dock skapar en stor stress för att kollidera med de många fiskeredskap som ligger ute.
Äventyret fortsatte sedan till Sverige, men den delen får vi berätta ombord på båten.
Reflektioner och lärdomar
Denna resa var inte bara en resa genom kulturer, historiska passager och öppna hav, utan det var också en resa som fördjupade relationen mellan min far och mig. Vi var ibland två kaptener på samma båt, det var inte alltid lätt, men resans tydliga mål och det faktum att vi satt i samma båt, tvingade oss också att hålla ihop, och att säga förlåt efter ett bråk. Vi kände varandra väl innan resan, men dessa gemensamma minnen, binder oss samman starkare än någonsin, de ger oss roliga historier att berätta på släktträffarna.
Vi lärde oss också respektera varandras kompetenser och det faktum att vi tillhör olika generationer blev också till en styrka. Min fars långa erfarenhet av att läsa vinden och vädret hjälpte oss många gånger att undvika faror och jag kände själv att min uppdaterade tekniska kunskap också gjorde att vi kunde komplettera med moderna tekniska hjälpmedel.
En annan bra lärdom är att inse sina begränsningar vad gäller reparationer, att låta vissa reparationsprojekt vänta tills man är i en hemmahamn med bra service och har ordentligt med tid att vänta på reservdelar. Bogpropellern blev en symbol för ett evigt reparationsprojekt som aldrig tog slut.
Jag bär också med mig en tacksamhet för den kunskap som finns hos alla de människor man stöter på under resan. Om man är öppen, vänlig och lyssnar noga kan man få ovärderlig hjälp. Vi mötte många hamnkaptener, seglare och sjöfolk med lokal kunskap som vi aldrig kunde ha lärt oss i en bok. Det är fint hur havet förenar oss över språk- och kulturgränser och hur man alltid hittar ett gemensamt "maritimt språk" att kommunicera på.
Slutligen vill jag framhålla den respekt som havet förtjänar. Vi har sett våldsamma oväder och starka strömmar, jag är glad för att min far satte tydliga gränser för vindstyrkor, som höll oss säkert i hamn när det blåste som värst.
I sommar planerar farsan och jag att segla till Helsingfors i samband med Vikingaträffen, och jag hoppas att få välkomna några av NJK:s medlemmar en ljummen finsk sommarkväll ombord på Iris. Vi planerar nämligen att döpa om vår båt efter Arnes mor.
Seglingen från Turkiet till Sverige må vara över, men dess inverkan på mitt liv – och förhållandet till min far – fortsätter i allra högsta grad. Kanske är det just detta som är tjusningen med segling: man kommer aldrig i land som samma person man reste ut. Havet förändrar en och ger perspektiv. Och det är precis därför man längtar tillbaka, gång på gång.